Region Jämtland Härjedalen
Gunilla Johansson

Fotograf: Marcus Berglund

Gunilla Johansson

-Det föddes en längtan att försöka förstå en människas inre och få skriva om barn på ett helt annat sätt.

Författaren Gunilla Johansson har ett långt yrkesliv bakom sig som psykolog och terapeut, alltid med barnen i fokus. När hon debuterade som författare var det därför inte så konstigt att barnets perspektiv blev hennes ingång i litteraturen. Konsten att fånga en hingst, som utkom kort efter att Gunilla gått i pension, utspelar sig i Östersund i det tidiga 1900-talet. Staden vimlar av hästar och av landsbygdens folk. Vi känner dofterna och ser bilderna tydligt framför oss. Huvudpersonen Olov är nio år när vi möter honom och hans värld. Vi ser staden med Olovs ögon. Det handlar om drömmar och förhoppningar, rädslor och skam, men också om lek och upptäckarglädje, allt gestaltat med säker hand och med ett språk som delvis är skrivet på dialekt, vilket förstärker både tidsandan och känslan för platsen.

-Det är en fiktion rakt av, men däremot har jag använt mig av pappas historier, hur det var på en fäbodvall till exempel. Det man tar av är också sina egna funderingar om livet och vad det går ut på, hur man ska klara av det, om kärlek till exempel. Det har jag nog tagit från min egen barndom.

Gunillas far är Sven O Persson, länets legendariske företagare som började som hästhandlare och sen fortsatte med bilar, skog och mycket annat. Liksom sin far växte Gunilla upp i hjärtat av Östersund, i kvarteren runt Busstorget där också familjen Perssons företag (Bilbolaget, Ved och virke) fanns under hennes uppväxt.

Liksom den fiktive Olov springer flickan Gunilla runt i kvarteren, men nu är det 1940-tal. Det är tryggt och samtidigt spännande - här finns familj och släkt, lekkamrater, hästar, kaféer och verkstäder. Strax utanför staden finns Spikbodarna, det älskade fäbodstället som familjen alltid flyttar till på somrarna. Men som Gunilla påpekar med ett skratt, finns det nog ingen alltigenom lycklig barndom.

-Ingen barndom är idyllisk, den har alltid sina sidor. Det var en trygghet att ha den där tillhörigheten, men det var strängt på sätt och vis, bordsbön och aftonbön och sitta snyggt vid bordet och skötte man sig inte fick man en åthutning.

Gunilla skrev romanen i samband med en kurs i Kreativs skrivande på Mittuniversitetet och med positiv feedback i ryggen insåg hon att den kunde publiceras. Att debutera i mogen ålder har sina fördelar, livserfarenheterna inte minst.

-När jag var yngre tror jag inte att jag förstod vilket långt och krävande arbete skrivandet var, vilken koncentration och tid det faktiskt tar. Men att det faktiskt också ger mig mycket tillbaka. Det ger mig liv.

Debutboken möttes av fina recensioner och med blodad tand fortsatte Gunilla att utveckla sitt skrivande. Det har blivit ett antal resor till skrivarkurser och workshops runt om i landet, bland annat till Medlefors folkhögskola och till Sigtunastiftelsen, där hon fått inspiration och uppmuntran från etablerade författare. Poeten Tom Hedlund, som blivit särskilt betydelsefull, mötte hon på en av hans skrivarkurser på Harsagården i Hälsingland och sen dess har de behållit kontakten.

-Jag har varit duktig på att söka vägar för skrivandet, det tror jag är det viktigaste. Hitta bra kurser, leta efter bra lärare, hitta inspiration, bilda grupper och prova sig fram. Man får också uppmuntran, man känner att det kanske bär. Det har tagit lång tid för mig, men det har varit väldigt roligt på vägen.

Att skriva fiktivt med en biografisk grund (autofiktion) har blivit Gunillas signum. Den första boken blev ett sätt för henne att lära känna sin far på ett djupare sätt. Han var en god berättare och hon minns särskilt skogspromenaderna i barndomen då de fick en stund för sig själva.

-Om jag ska göra en barnpsykologisk tolkning så tror jag att jag ville komma min pappa närmare, jag ville fantisera och förstå hur han hade det i sin uppväxt. Jag var intresserad av det mjuka och mänskliga i honom.

I bok nummer två, Stenen i grunden, riktas sökarljuset istället mot mamma Rut. För Gunilla blev det en slags försvarsskrift, ett sätt att lyfta fram den person i familjen som inte fått samma uppmärksamhet som fadern. Hur var livet som hemmafru? Hur kunde hon överleva?

när jag tänker på dig

tänker jag på ett hus

en älv och en sten

 

det som var din grund

vägen till och från

 

skotten du satte

från blommor och sagor

hur de slagit rot

och bildat nytt liv

 

i tillblivelsens smärta och kärlek

jag betyder ingenting sa du

 

-Jag ville lyfta fram henne, min pappa hade fått så mycket uppmärksamhet, han var en kändis. Jag tänkte många gånger, hur hade han klarat sig utan mamma. Det var ju många män på den tiden, inte bara han, som kunde ta för sig och göra det dom ville. Vad hade hon för frihet? Men hon sökte sig vägar, hon hade bridgegänget, hon hade littereraturen, hon körde ut böcker till gamla, hon hade sina väninnor.

du undrar över mitt arbete och jag berättar om

rädda och arga barn

leken och samtalen med deras föräldrar

språket är viktigt säger du och i en annan tid hade

du blivit talpedagog

jag undrar tyst om närheten mellan oss

den som tröstade och gjorde ont

de röda och de svarta stråken som inte går att skilja åt

den upptrampade stigen vart förde den mig

 

I arbetet med Stenen i grunden hittade Gunilla sitt alldeles egna språk och en prosapoetisk form som berättar och gestaltar på ett förtätat sätt. Själv tror hon att det handlar om hennes bakgrund som terapeut där man också måste tolka och förtäta för att förstå. Kanske handlar det också om att hon hade kört fast i romanskrivandet som hon upplevde alltför ordrikt. Stilen har blivit hennes och i bok nummer tre, Arvid – ett människoöde, fortsätter hon arbeta på ett liknande sätt. Återigen får en person från släktgalleriet ta gestalt i poetisk form. Nu är det Gunillas farbror Arvid som är föremål för hennes undersökning. En vuxen man med fru och barn och ett liv som företagare. Efter en kväll på teatern får han ett psykotiskt genombrott och skrivs in på Frösö sjukhus och får efter en tid diagnosen schizofreni. Han tillbringar resten av sitt liv på mentalsjukhus. För Gunilla blev berättelsen om Arvid också ett sätt att få uttrycka sig om frågor som hon funderat mycket på under sitt yrkesliv. Vem är frisk och sjuk, och hur sjuk är världen?

I de stora rosa husen

göms sjuka människor

ett livsrum för god vilja

 

korrigera kontrollera låsa in

 

/…/

 

i trettiosju år har du levt i den fria världen

lekt arbetat studerat älskat och lidit

du har hustru och dotter

mor far syskon vänner

inför ditt sönderfall står de hjälplösa

hälsar på och återvänder till sina liv

 

hur trötta var de på dig

-När Arvid kom på tal då blev det väldigt sorgset och stumt. Det var ju så, det handlade antagligen om både skam och sorg.

Gunillas arbetsmetod påminner om forskning. Läsa journaler, intervjua dem som var med, hitta berättelserna. Sen sätta sig ned och skriva, knåda ihop detaljerna och skapa en helhet – ”plötsligt ser jag vad som hänger ihop”.

I den senaste boken, ännu inte utgiven, har Gunilla närmat sig det allra svåraste, det tyngsta en människa kanske kan vara med om - att förlora ett barn.

-Vid det runda bordet ska den heta, just det här bordet där vi sitter nu. Det finns med några dikter om vad som händer när vi sitter vid bordet.

Boken handlar om sonen Johan som dog vid trettionio års ålder. Det har tagit tid att närma sig just denna skrivprocess, men den har också inneburit ett sätt att få minnas och få vara nära. Ett viktigt skrivande och en bok som skulle kunna vara till tröst även för andra.

-Den människa som dör finns ändå kvar och därför ska man prata om dem, skriva om dem och vara med dem.

Jag frågar hur hon tänker om frågan om liv och text, hur de hänger ihop, men också hur de skiljer sig åt.

-Jag tänker att livet måste vara med i en text om det ska bli riktigt liv i texten. Man måste ha med sig själv. Någon del av en själv måste alltid finnas med i det man uttrycker.

Kanske är det inte så konstigt att hon nämner Karl-Ove Knausgård som en av sina litterära inspirationskällor. Men det finns också många andra: Tua Forsströms och Kerstin Ekman, Verner Aspenström och Gunnar Ekelöf. I ungdomen läste hon Vilhelm Moberg, det var spännande med ”sexet” säger hon med ett skratt.

På sista tiden har den egna barndomen och uppväxten gett sig till känna mer än vanligt. Det kanske är dags att helt och hållet basera en bok på det egna livet.

-Det är så mycket som kommer tillbaka till mig från min uppväxt, inte minst från barndomen när vi bodde på Kyrkgatan, där Hotell Östersund nu ligger. Bilbolaget låg i huset bredvid på andra sidan Thomégränd, allt det där känns väldigt nära. Ska jag skriva något mer nu då kommer det att baseras på barndomsminnen.

Faktaruta

  • Född 1941 i Östersund. Efter några år i Luleå, Umeå och Stockholm flyttade hon tillbaka till Östersund.
  • Familj: maken Gunnar och två vuxna barn som också skriver: dottern Emma Warg och sonen Mattias Warg
  • Pensionär sedan 2005, tidigare verksam som psykolog och terapeut, främst inom barn och ungdomspsykiatrin.
  • Författare och poet. Debuterade 2006. Nominerad till Norrlands litteraturpris 2016 för ”Stenen i grunden”.

Bibliografi

  • Konsten att fånga en hingst (roman), Ord & Visor förlag 2006 (nytryck 2016)
  • Stenen i grunden (prosapoesi), Förlag 404 2016
  • Arvid – Ett människoöde (prosapoesi), Bokförlaget Mormor 2019

// Reportage av Catarina Lundström

Senast uppdaterad: 2024-07-3