Möt teamet bakom Teaterföreställningen Alla orden inuti
Vad händer när en kille som gör allt för att dölja sin stamning plötsligt måste tala inför sin klass – och inför den han är kär i? Alla orden inuti är ett relationsdrama om mod, identitet och viljan att bli sedd. Det är också Ellen Knutas debut som dramatiker och manusförfattare. Inför turnépremiären i Jämtland Härjedalen har vi intervjuat henne och Estrad Norrs regissör Karl Seldahl om deras arbete med föreställningen och varför teater för unga är så viktigt.
Intervju med Ellen Knutas – Manusförfattare och dramatiker
Vad inspirerade dig att skriva Alla orden inuti? Jag tänkte skriva en monolog och letade efter en stark berättelse som kunde speglas i både form och innehåll och fastnade i stamning. Min partner stammar, och jag har sett vilken kamp det kan vara att leva med talfel. Med teaterns möjligheter går det att skildra dissonansen mellan ett rikt inre liv och ett väldigt begränsat yttre tal, det tycker jag var intressant. Publiken får se att Mio har mycket att dela med världen som han inte låter dem få tillgång till.
Hur har du arbetat med att gestalta Mios inre konflikt? Jag hittade honom i språket, tycker jag. Mio har ett väldigt känsligt och samtidigt ganska pretentiöst språk som jag tycker fångar hans ständiga kamp med sin självkänsla.
Vilka teman tror du unga kan känna igen sig i? För mig handlar föreställningen mycket om kontroll – att kontrollera bilden av sig själv som ett skydd mot omvärlden – och hur det leder till ensamhet och självupptagenhet. Jag tror att vi som lever idag, och kanske unga i synnerhet, månar allt för mycket om att visa upp en prydlig fasad.
Vad hoppas du att publiken tar med sig? I slutet av föreställningen konfronteras Mio med ett viktigt val, och vi som publik får inte veta säkert vad han väljer att göra. Det hoppas jag kan fungera som en uppmaning till publiken; vad är det du kan våga i ditt liv? Vilken är din sårbarhet? Det vore fantastiskt om det är något de funderar på efteråt.
Intervju med Karl Seldahl – Regissör
Vad fångade dig i berättelsen om Mio? Angelägenheten, en akut angelägenhet. Den handlar inte bara om Mio som döljer sin stamning bakom en tuff fasad. Det är en viktig berättelse om att växa upp idag, att vara ung i en tid fixerad av det ytliga, konstant utsatt för jämförelse och bedömningar. Den beskriver hur självkontroll kan övergå till att bli självutplånande. Mio är en cool rappande kille men när han möter kärleken med Laura rasar allt det ytliga som ett korthus. Det enda han vill är att visa sin sårbarhet och prata med henne men det kräver stort mod. Mio måste välja väg, kärlekens eller ensamhetens.
Hur har du arbetat med skådespelarna för att gestalta de starka känslor av osäkerhet, förälskelse och mod som finns i berättelsen? Repetitionsarbetet är en känslig process där vi bygger tilliten till varandra. Det blir bron till förståelse om hur vi ska göra. Jag frågar mig som regissör varje sekund hur, var, varför och lägger förslag till skådespelarna. Nästan alltid har de nya förslag som vi bygger vidare med, ingen vet till slut vems förslag det var från början, men allt utgår från det essentiella: Det vi vill berätta för vår publik.
Det stora arbetet är med själva pjäsen, texten med alla dess val och detaljer. Speciellt denna gång var att musiken var klar redan från repstart. På så sätt hade vi en fördel med att tidigt hitta tempo och rytm, scenerier och rörelser för att nå hela vägen till de yttersta känslorna av kärlek, mod, tvivel och hat. Vi bestämde också tidigt att allt Mio tänker sägs i en mikrofon. När han pratar vanligt och stammar har han inte den hjälpen.
Vi har också gjort en grundlig research att vila på. Främst har vi träffat referensklasser som går i 5:an 6:an och 7:an, målgruppen vi spelar för. Vi besökte också min 15-årige son och hans klass som går i 9:an, precis som Mio. Vi fick hänga med honom och klasskompisarna en dag, åt lunch ihop och var med på en mattelektion.
Vi fick träffa experterna Ineke Samson, som forskar på stamning samt Tove Selvåg Drott som är ordförande i Stamningsförbundet och själv stammar. Vi pratade en hel del om sociala medier som fenomen och SnapChat i synnerhet, till exempel hur ungas bilder kan se ut som skickas. Även där kom min egen son till undsättning… Han skickar/tar emot 150–250 ”Snappar” per dag, vilket inte är en ovanlig siffra bland unga idag.
Vilka utmaningar och möjligheter innebär det att spela i klassrum? Vi skapade ett ”rum i rummet” – en egen scenografisk värld trots den begränsade ytan. Fördelen med klassrum är att det blir nära, direkt, och skapar samtal. Ofta sitter elever kvar efteråt med frågor eller egna reflektioner.
Vad hoppas du att eleverna tar med sig? Jag hoppas att barnen lämnar klassrummet med känslan: det går att förändra saker, även det som känns omöjligt. Det krävs mod – men det är värt det.
Har du själv en scenkonstupplevelse som påverkat dig? Ja, föreställningen Vildhussen vid Döda Fallet som jag såg som tonåring på 90-talet. Det blev en nyckelupplevelse som senare ledde till att jag själv ville regissera i Jämtland. Att skapa Dunderklumpen på just den platsen var en dröm som gick i uppfyllelse.
Alla orden inuti
Alla orden inuti spelas för skolelever i årskurs 5-7 i Jämtland Härjedalen från 28 april till 28 maj – ett samarbete mellan Riksteatern Barn & Unga och Estrad Norr.
Medverkande
Melker Appel
Amina Avdic
Srdjan Nedzipovski
Konstnärligt team
Av: Ellen Knutas
Regi: Karl Seldahl
Scenografi och kostymdesign: Lotta Nilsson
Maskdesign: Anna Olofson
Ljuddesign: Hugo Therkelson
Dramaturgi: Ninna Tersman
Musiken i föreställningen är komponerad av Hugo Therkelson förutom:
Kyoto – Yung Lean (Berlander/Hastad, song no: 1483619)
Ginseng Strip 2002 – Yung Lean (Berlander/Hastad, song no: 5367835)
Agony – Yung Lean (Berlander/Hastad, song no: 4674048)
The use of songs is by arrangement with Sony Music Publishing Scandinavia AB